Upptäckten1

Författare

Lill Lindbäck

Ett, ögonblick, köp här, kommer strax

Upptäckten

 

Sidan 1

Trampet av fötter ekar mellan husen i Gamla Stan i Stockholm. Demonstrationen håller på att urarta sig. Zieg Heil! ropen skallar. Trampen och skriken ökar. Motdemonstranter skriker tillbaka. Jävla svin. Människoutrotare. Avskum som ni ska bort från vårt land. Slagsmål och förvirring utbryter. Polispiketer kommer med sirenerna på. De kör sakta in bland folkmassan. Flera skott smäller. Polisen skjuter i luften. Vem är det som skjuter? hörs frågande från polisradion. I tumultet hörs inte ett lågt vinande ljud. En ung man sjunker ner på gatan. Blodet börar genast rinna ur hans kropp. Ring efter ambulans! ropar hans yngre vän. Ingen hör dem. Nu rinner blodet i en snabbare takt. Slagsmålen fortsätter utan att någon märker den skottskadade. Stämningen blir alltmer otäck. Den svårt skadade klamrar sig krampaktigt fast i sin väns tröja och sluddrar felbrilt: Ge dig iväg! Lämna mig här! Det finns män med stark makt i Sverige. Jag kom över något, blev nyfiken, men det skulle jag aldrig ha blivit. Någon såg mig. Hemma hos mig finns foton på män. Han stillar sig ett ögonblick. Blundar. Börjar prata igen, mu med rosslande andetag. Mina anteckningar, släng dem. Hans vän böjer sig ned mot hans mun för att ha en möjlighet att höra honom. Titta i byrån, lådan,som har dubbla bottnar. Har inte velat säga något till dig. Risken är för hög. Var tvungen att åka till Stockholm. Något som inte stämmer, men de finns överallt. Nu förstår jag, jag vet för mycket. Han börjar hosta blod. Var fan är ambulansen! skriker den unge mannen förtvivlat. Spring, lämna mig här. Risk för ditt li … Ljusrött skum bubblar ur munnen. Den unge mannen skakar sin döende vän. Kämpa! Mannen dör i sin väns armar. Den unge mannen håller sin döde väns hand. Lägger både sin och vännens hand mot sitt hjärta. Chockad pratar han mekaniskt;

Jag lovar dyrt och heligt att jag ska ge igen. Inget, och ingen ska få komma emellan.

Inga tårar syns i det unga sammanbitna ansiktet. Han försvinner i folkmassan.

Tolv år går.

 

Sidan 2

Göteborg torsdagen den 22 juli.

Kontorsklockan är halvsju på torsdagskvällen. Det är tyst i rummet. Ventilationens brummande låter dovt, när de flesta gått hem. Knattret från två tangentbord hörs då och då. Kvinnorna som är kvar är djupt koncentrerade på bokföringen de arbetar med.

Anna tittar ut genom fönstret, sträcker på sig och stönar till. Masserar fingrar och nacke automatiskt. Blicken följer en bil som kör från parkeringsplatsen utanför. Skymten av segelbåtar syns. De glider sakta förbi på Göta Älv. Blickan går vidare över till Lena, även hon tittar ut. De ler mot varandra. Anna masserar sin nacke igen.

"Har du mycket ont?" frågar Lena.

Ja, jag har suttit för länge har träsmak i baken. Jag tror inte att jag orkar sitta länge till framför en dator. Värken har blivit värre. Jag måste snart byta jobb eller utbilda mig till något annat. Frågan är bara vilka jobb jag klarar av med värk i axlar, armar och nacke."

"Varför tar du inte tjänstledigt och provar andra jobb. Gå till arbetsförmedlingen. De kanske kan hjälpa dig."

"Jag får väl göra något sådant. Först tror jag att jag behöver en längre tids sjukskrivning med sjukgymnastik, tills jag mår bättre. Annars är det väl risk att jag inte får något jobb alls." Annas blick försvinner långt bort. En djup suck hörs från henne. "Jag har nästan aldrig varit sjukskriven under mitt arbetsliv. Tror du att jag kan bli långtidssjukskriven några månader med alla nya sjukregler? Om jag inte blir det, då ska jag skriva ett stort tack till alla som har utnyttjat systemet."

"Företagen pressar sina anställda så hårt att folk blir utslitna och sönderstressade."

"Ja, men jag vet fler som har varit sjuka och arbetat svart. Mest tänker jag på de som verkligen är sjuka och behöver vara hemma. De blir knappt sjukskrivna. Har du tänkt på de som är hemma strödagar? De verkar inte ha några problem."

Hur många år har du arbetat som kontorist?" frågar Lena istället.

"I över tjugo år. Då var det inte så stressigt som idag. De senaste tio åren har företaget bantat ned ordentligt. I stället får vi jobba över. Det krävs nästan att vi ska arbeta fortare. Hinner vi inte med den takten, då är det dags att byta jobb. Undra hur många som har fått höra av sin chef att ...