Parkbänken1

Författare

Lill Lindbäck

Ett ögonblick, köp här, kommer strax

Parkbänken

 

Sidan 1

Mannen står bakom en buske och väntar. Blicken far över parken, han väntar på någon. Någon som han inte kommer att ta kontakt med. Det är en person som han vill ha uppsikt över.

De första dagarna i maj månad har varit kall. Dimman ligger tjock. Solen börjar äntligen klyva dimman som dansar fram, försvinner, och kommer tillbaka på en annan plats. Nu rullar den runt i en sista dans, dödsdansen. Som ett trollslag försvinner dimman borta. Himmelens tak visar sig för honom, den är blå och dagen verkar bli ljuvlig. Fåglarna sjunger ljuvligt sin sång. I vanliga fall skulle det ha visat sig förundran i mannens ansikte av allt det vackra.

Kaffetörsten gör sig påmind. Ur sin ryggsäck plockar han upp en mugg och termos. Tar ett par djupa klunkar av den mörkt bruna drycken. Människor har passerat honom. Tidigare har de tittat underligt på honom. Han har lärt sig. På marken ligger en fågelbok och ett anteckningsblock. Skickligt ritade teckningar på olika fåglar ligger överst. Mannen vet att kvinnan han väntar på kommer till parken. Det gör hon varje dag.

På avstånd syns kvinnan med sin regnkappa och tillhörande luva. regnkappan är gammal och sliten. Som ny var den en gång mörkgrön. Nu kan man bara se spår av den gröna färgen. För en vecka sedan fyllde hon trettio år. Föräldrarna firade henne. Fysiskt finns hon på plats. Själen är någon annanstans, dit ingen har nått på två år. Väntan på ett eventuellt uppvaknande är svår. Men hon lever, det är viktigast just nu.

Den grå gestalten går stilla på gångvägen mot sin parkbänk i Slottsskogen. Grönskan hon passerar är ljuvlig. Vårens blommor blommar i praktfulla färger. Buskarna under hennes väg är full av knoppar. En och en annan blomma har öppnat sig i olika färger. Inget av detta lägger hon märke till. I hennes värld är alltet grått.

Det enda hennes hjärna arbetar med är att snart ska det ske, denna gång ska det lyckas. En sak har hon lovat, till vem, det vet hon inte, men det är viktigt. En långpromenad ska tas varje dag. Klockan är halvtio på förmiddagen. Svetten rinner ner för kroppen, inte av värme, utan av kraftlöshet. Den skugglika figuren fortsätter stegen åt samma håll, som de senaste fjorton dagarna. Gräset är grönt så långt ögat kan se. Stora underbara träd och deras hängande grenar är praktfulla. Bokträden med

 

Sidan 2

sina vackra tunga grenar hänger ner mot gräsmattorna. Det ser trolskt ut. En stor damm ligger efter vägen. Grus och asfaltsvägar leder igenom parken. Det finns mycket att se i Slottsskogen, för både vuxen och barn.

Till slut är hon framme i parken. Mannen sitter bakom buskaget. Det märker hon inte. Skulle troligtvis inte ha reagerat. Vissa kommandoord känner hon till. Idag gäller det klockan två. Därför sitter hon på parkbänken bara en kort stund.

En dagisgrupp går förbi. Varje barn har en lysande neongrön väst på sig. De går allvarligt bakom fröken. En och annan förälder är med. Snart är de framme vid dammen. Där får de mata änderna. Den unga kvinnan tittar åt samma håll, men reagerar inte. Stojet av glada barn hörs tydligt i parken. Det ekar runt nejden. En del av barnen har extremt gälla röster. Kvinnan skruvar på sig. Skratt från bus hörs klingande upp till henne. Nu reagerar hon ine längre.

Klockan är tolv. Det vet hon inte, men kroppen reser sig. Hon går likadant tillbaka som hon kom. En grå person, som stilla och spöklikt flyter hem.

Väl hemma går hon fram till kylskåpet. Tittar på datumet på förpackningen, blicken går till morgontidningen. Det är samma datum. Stilla äter hon upp lunchen. Som vanligt smakar den inget. Tuggandet ser mekaniskt ut. Hon sväljer och sväljer, men maten växer i munnen. Dricker lite vatten. Går in i badrummet och tvättar av sig. Färdigklädd, utan den grå regnkappan, sitter hon i vardagsrummet och väntar. Telefonen ringer. Hon svarar inte, reser sig, går ut från lägenheten. Låser. Går trapporna ner. Pappa står utanför dörren och väntar, precis som vanligt. Tillsammans går de till bilen. Ekande ljud kommer och går. Det är han som pratar hela vägen till läkaren. I hennes deprimerade värld är det tomt och grått, därför orkar hon inte svara. Det kräver för mycket energi. Frågor kommr som vill ha svar. Som en grå skugga följer hon honom in i ett väntrum. Tittar ner på händerna som ligger orörliga. Säger inget. Vet inget förrän hon befinner sig i sitt hem och. Tar medicinerna som läkaren ordinerat. Medicinburkarna är uppradade. En lapp ligger under varje burk med klockslag. Ibland glömmer hon att ta medicinen.

Dagarna passerar och ser exakt likadana ut. Idag är hon försenad till parken. Telefonen ringer, hon svarar inte. En liten sund senare klingar det från dörrklockan, hon öppnar inte. Någon ropar, sakta vänder hon sig om. Där står han. Pappa.

"Är det något som är viktigt på förmiddgen?" frågar han vänligt