Ingen vet

Författare

Lill Lindbäck

Ingen vet

 

Sid 1 ur boken

En sen eftermiddag under hösten startar en kvinna motorn till sin eka och kör några hundra meter ut från stranden. Som vanligt stannar hon vid samma ställe i havet. Mellan klipporna syns översta våningen i stugan. En lampa lyser från fönstret. Det är hennes nya underbara hem, slitet, men bedårande. Där vill hon bo resten av sitt liv, men det vill inte hennes man Håkan. För tillfället är hon på landet med sina barn. Det var Håkans idé, eftersom han är utomlands för arbetets räkning.

När hon väl lärt sig hur ekan och motorn fungerade vågade hon sig allt längre ut. Sitta i en liten båt med stora havet glödande runt sig med himlavalvet ovan, den frihetskänslan går inte att beskriva. Hon kommer på sig och letar med handen efter flytvästen i ett litet skåp under sitsen. Tomt. Förvånat böjer hon sig ned och tittar. Ingen flytväst. Tankarna går tillbaka vad hon senast gjorde, men vet med sig att den låg där sist. Minnet har alltid varit bra, en gåva ibland, men också en förbannelse. Hon minns för mycket.

Från durken plockas en liten plastlåda upp. Fiskrester sätts fast i en krok. I början användes mask, men numer har hon svårt att sätta fast ett levande väsen på en krok. Linan glider överbord. Kroken sjunker stilla ner i havet. Vågorna är något höga, men kluckar rogivande mot ekan som gungar stilla.

 

Sid 2

Under sommar lärde hon sig att fiska och kasta ut linan, men kroken fastnade på alla möjliga ställen utan att träffa vattenytan. Hon fnissar med tanke på detta. Efter en kort stund blir det rofyllt. Med tre barn, den äldsta tonåring och deras vänner som sov över, går tystnaden in som balsam i själen. Föräldrarna hämtade dem ett ett par timmar tidigare. Innan de åkte bjöd hon på midag. När gästerna åkte sprang barnen genast till sina nya vänner. Själv tänkte hon fiska lite kvällsmat. Men i ärlighetens namn är havet hennes meditation. Hon är ingen hejare på att simma, men det ska bli en ändring på det under nästa år, tänker hon med glädje.

Solen har ännu inte gått ned, himlens fenomen visar upp sig i all sin glans och är outsägligt vackert. En rosa färg sprider ut sina vingar över himlen. Molnen får olika färger i rosa, blått och turkosa. Med tårar i ögonen håller hon spöet i ena handen och letar med andra handen efter kameran. Irriterad kommer hon på att den ligger hemma på bänken. Foto har blivit en hobby. Mest över hav och himmel, det är en naturlig del av livet, eller när daggen ligger över gräset och spindelns nät syns tydligt. En skönhet på gott och ont. Allt fotas, som förvåren vars vindar kan uppnå i storm, våren sprider kaskader av färger. Sommaren brukar vara lugnare och kan bli lättjefull av värme. Sedan kommer hösten, den glider in med en kvarvarande känsla av sommar och kvällens mörker med tända stearinljus. Alla nyanser på trädens blad, bara det är fantastiskt att fota. Höststormarna bjuder upp till en mäktig syn. Vintern är vacker på

 

Del av sid 3

sitt sätt med silverglitter i träden. När hon har kameran i händerna, då glömmer hon tid och rum.

Hon blundar, tar in fåglarnas rop och vågornas rogivande kluckande. Plötsligt rycker det i kroken, den första fisken är på väg. Sakta drar hon upp linan, en torsk visar sig. Med tårar som hänger i ögonen tar hon snabbt död på fisken. Egentligen är det emot hennes natur, tyvärr älskar hon fisk. Färsk fisk till kvällsmat, men det räcker inte med en, tänker hon och kallar sig för dubbelmoralisten. Återigen glider kroken ner i vattnet. Mentalt kopplar hon bort livet och bara finns till i nuet. Solens sista strålar träffar havet.

"Så vackert och fridfullt", viskar hon.

Det gör ont i hjärtat av den vackra bilden, men något stör friden. Något känns fel. Hon rör på fötterna, de är blöta. Förvånat går blicken ner i durken där det bubblar in vatten.