I en annan värld1

Författare

Lill Lindbäck

Ett ögonblick, köp här, kommer strax

I en annan värld

 

Sidan 1

"Mamma!" skriker den sextonåriga sonen Patrik. "Var ligger mina fotbollsskor?"

"Där du har lagt dem!" ropar Gabrielle tillbaka.

Middagen är på gång och det är bråtom som vanligt. Två av barnen ska på sina fritidsintressen. Den ena gäller handboll och fotboll, för fjortonåriga lillflickan är det handboll och dans, men hennes stora hobby är matlagning, i hemmet. Den här veckan ska Anders köra dem. För att få lite tid hemma turas de om varannan vecka. Under tiden sköter den som är hemma de vardagliga sysslorna, ibland blir det lite tid över till telefonsamtal, en bok och teven. Idrotterna krockar ofta med Gabrielles arbetstider, dessutom finns ett annat liv med den övriga familjen och vännerna.

Hur kunde pappa? tänker hon och är fortfarande irriterad på honom. Så fort mamma kom in på ett äldreboende hade han redan en annan kvinna. Undra hur länge de har varit ihop? Det verkar som de har känt varandra ett tag. Stackars mamma, bara sextiosju år gammal och gravt sjuk i Alzheimers. Jag kommer ihåg, när pappa påpekade att mamma hade blivit glömsk. Då var hon bara sextiotvå. Det har gått fort utför. Vilken hemsk sjukdom Alzheimers är. I alla fall när man är ung och märker att glömskan sätter in. Den första tiden gick humöret upp och ner. Hur många gånger hittade jag henne gråtandes av uppgivenhet?

Min underbara mamma, tänk om du hade sett dig idag. Du som alltid var snygg i håret. Kläderna var eleganta. Nu blir du arg bara någon närmar sig ditt ansikte. Du slår och nyper personalen på äldreboendet. Du kan inte sitta eller stå still, är på gående fot hela dagarna. När personalen har satt dig ner till maten hinner du knappt få i dig första tuggan förrän du reser dig. De får gå efter och försöka få dig till bordet igen. Stackarna har fler att mata. Det är synd att stat och kommun inte satsar mer pengar på vård och äldreboenden. De borde verkligen behöva ha mer personal. Kommunen måste ständigt spara, likaså privata vårdföretag, för de vill ha vinst. Privata vårdföretag borde inte få våra skattepengar och sedan göra vinst på våra äldre, pengar som går ner i deras egna fickor. Mina skattepengar! upprepar hon irriterat. Visst får privata vårdföretag tjäna pengar, men inte genom skattepengar.

 

Sidan 2

Jag har lovat Anders att jag inte ska vara arg på pappa, men jag kan inte hjälpa det. Mamma är inte död. Vad var det pappa sa? Hon är som en levande död. Jag kommer ihåg som det var igår, när hon fyllde sextio, då hade hon bjudit in ganska många på middag. Förr hade de ofta bjudningar. På den tiden var det ovanligt att jag hjälpte till. Mamma tyckte att det gick fortare när hon ordnade allting själv. Vår släkt är stor. Jag förstår inte hur hon hann. Sista gången fick jag hjälpa till med både dukning och maten. Jag skämdes över hur mamma bar sig åt. Tänk om jag hade vetat. Det skäms jag för och kommer att göra det under resten av mitt liv. Om jag hade vetat att det var den sista festen hon ordnade, så hade jag gjort allt för att underlätta.

Knapparna på blusen var fel knäppta. Kläderna passade inte ihop. Håret var rufsigt. Mamma gick bland gästerna och dukade bort innan de hade ätit färdigt. Släppte sig i förbifarten och brydde sig inte. Så har mamma aldrig sett ut eller burit sig åt. Pappa muttrade något om att han snart inte orkade längre.Varför berättade han inget? Jag vet att jag funderade på om hon drack. Som sjuksköterska borde jag ha förstått. Jo, jag märkte en hel del och undrade, men slog snabbt bort tankarna. För mormor … Jag ville inte att mamma skulle få den sjukdomen. Ingen sjukdom alls, förresten.

Förundrad tänker Gabrielle tillbaka och kommer på något förfärligt. Inte över mamma, utan sig själv. Jag sa till mig själv att mamma stressade för mycket. Det gjorde hon alltid. På hennes jobb var det neddragningar flera gånger, därför var hon tvungen att arbeta ännu hårdare. Det var ofta övertid, hon passade barnbarnen, när hon egentlig hade behövt vila, dessutom behövde morfar hennes hjälp. Vad ledsen han blev när han förstod. Samma sjukdom hade hans fru haft, min mormor. Hon gick bort när hon var sextiofem. Stackars morfar, så många år av ensamhet. Gabrielle ler och ser honom framför sig. Nittiotvå år. Det är fantastiskt att han har fått leva så länge. Nu suckar hon djupt.

Självklart har Anders rätt, det var bra att pappa träffade någon. Men jag önskar att det inte var så snart efter att mamma flyttade till äldreboendet. Det känns som om han kastade ut skräpet och skaffade sig en ny snygg kvinna vid sin sida, dessutom mycket yngre än honom. Mamma finns inte längre för honom. Han hälsar inte ens på. Inte heller min ene bror. Han tycker att det är svårt att se mamma, hon har blivit så förändrad. Det är klart att mamma har blivit förändrad. Sjukdomen fortskrider. Är det för att jag är sjuksköterska jag får ta tag i allt? Jag ...