I avundsjukans spår1

Författare

Lill Lindbäck

Ett ögonblick, köp här, kommer strax

I avundsjukans spår

 

Sidan 1

I det gamla trähuset, som är arvegods, befinner sig tre syskon med sina familjer. En storstädning pågår i hela huset. Så görs det alltid tidigt på tidiga våren och inför sommaren.

Tre av kusinerna, två flickor och en pojke är i åldern mellan arton och tjugo år. De har smugit undan storstädnignen, precis som alltid. Föräldrarna är irriterade. De anser att ungdomarna gärna vill vara där, men inte hjälpa till.

Nu håller de till i källaren och städar. Den gamla dammsugaren dånar över golvet. Emellanåt lämnar de städningen och går runt och tittar. Likadant är det varje år. Det är som om de aldrig har sett de gamla pinalerna, som står i källaren. Huset består av många små rum och prång. men också av en del hemliga utrymmen här och där. En del av dem är mycket små, andra är större. Hemliga gångar går igenom hela huset.

"Kom hit!" viskar Anne-Lee med en väsande röst.

Det var ett tag sedan hennes vackra ansikte strålade av upphetsning. Naturligtvis släpper de andrea två vad de har i sina händer och rusar dit. Ett stort skrin ligger i Anne-Lees händer. Skrinet har ett lås, men det finns ingen nyckel.

"Jag har inte sett den förut", viskar Alice upphetsat.

"Var är nyckeln", viskar Anton frågande.

"Vi måste öppna den", viskar Alice, som inte vet varför de viskar.

"Någon i vårt hus har en hemlighet", viskar Anne-Lee uppspelt tillbaka. "Jag har aldrig sett den förut. Tänk om det ligger gamla kärleksbrev i den."

Genast rusar hon iväg för att hitta något att öppna med.

"Kärleksbrev? Fan, vad tråkigt."

"Åh vad romantiskt", fortsätter Alice viska.

Hon är himlastormande kär i en kille med ett spännande utseende. I hennes värld är allt i ett rosa skimmer. Lite grått finns det i skimret. Kusinen och bästa kompisen Anne-Lee har den senaste tiden sett sorgsen ut. När Alice någon gång har tid försöker hon muntra upp henne, men den mesta av tiden går till pojkvännen, Joel. De har bara har haft sällskap i

 

Sidan 2

några veckor. Ingen vet varför Anne-Lee är nedstämd. Många har frågat, men ingen får svar.

Nu kommer hon tillbaka med en stoppnål. Spänningen sköljer över dem. Hur hon än försöker går inte låset upp. Anton drar till sig skrinet och får ganska snart upp låset. Eftersom Anne-Lee hittade skrinet lämnas den över till henne.

Andäktigt öppnas locket. Anne-Lee stirrar med stora ögon ner i skrinet. De andra två väntar i tystnad.

"Vem äger detta" frågar hon häpet rätt ut.

Alice böjer sig fram. I det svaga ljusskenet syns en glittrande värld av stenar. Diamanter i olika storlekar är slipade på olika sätt. Var och en tar en hand full av diamanter. Låter dem glida mellan fingrarna och sedan tillbaka ner i skrinet. Flickorna provar diamanter i olika storlekar och låtsas att de har ringar på fingrarna.

"Har ni tänkt på att det kan vara plast?"

"Plast? Skulle det ara hårdplast i så fall. Ser du inte hur de gnistrar i ljuset", underar Anne-Lee och stirrar på Anton.

"Vi tar några och går till en juvelerare."

"Smart tänkt, Alice."

Alice rodnar av berömmet.

"Jag vill vet vad du menar. Tror du att någon gömmer plastbitar i ett skrin i ett gömställe. I källaren", lägger hon till. "Kan du svara mig, Anton", viskar hon.

Anton står nära dörren ut i det stora källarrummet.

"Ssh, det kommer någon i trappan. Lägg tillbaka diamanterna. Snabba er!" viskar Anton.

Anne-Lee vänder sig hastigt om och råkar träffa en hylla. Några stenar ramlar ur. Skyndsamt plockar hon upp dem. Lägger på locket och låser skrinet, men hinner inte få in skrinet där det hittades.

"Skynda dig, Anne-Lee, jag ser fötterna."

Anne-Lee rätar på sig, men är högröd i ansiktet av stress. Mostern tar sista klivet ner på källargolvet. Deras skyldiga miner möter hennes ögon, som genast börjar lysa av misstänksamhet.

"Vad gör ni? Varför städar ni inte?"

"Förlåt, mamma. Vi går bara runt och tittar på generationers möbler, flaskor och allt annat spännande som finns här nere."

"Spännande? Det där har ni sett förr. Menar du något annat, Alcie?"