Förtrollande blå

Författare

Lill Lindbäck

Ett ögonblick, köp här, kommer strax

Förtrollande blå

 

Sidan 1

Telefonen ringer.

Elsa stirrar på den. Det är inte första gången det ringer under dagen. När hon svarat har det varit tyst, förutom ett brusande ljud.

"Hallå?" Det brusar i luren. "Hallå?" säger hon högre.

Denna gång kom inget svar. Oroligt lägger hon på, går in i vardagsrummet och ställer sig vid fönstret. Inga grannar så långt ögat kan nå. Två kilometer längre bort bor Ove och Line, Roys och hennes vänner. En genväg till dem går över gärdena. Elsa skyndar upp till övervåningen och tittar ut från fönstret i barnens rum. Utsikten därifrån är idyllisk. Inte heller här ser man några människor. Nu ångrar hon nästan flytten till landet.

Roy är inte hemma. Ove och han åkte på morgonen, de skulle träffa sina vänner i Göteborg och ha en lördag tillsammans. Det var alltför länge sedan Roy gjorde något. Ove skulle sova över hos en vän och Roy hos sina föräldrar, som bjuder dem på söndagsmiddag. Roys syskon och deras respektive kommer också. Ett leende dyker upp i Elsas bleka ansikte. När hennes föräldrar skildes blev det svårare att hinna träffa alla. Det är inte lätt att vara mellansystern och försöka medla, speciellt när bråken eskalerade med mamma, om hennes nya man.

Det är synd om mamma, hon älskar sin man och vill leva resten av sitt liv med honom. Tänk om min familj hade fnyst åt mitt val. Vad hade jag då gjort? Jag älskar Roy över allt annat. Det värsta som finns är

 

Sidan 2

familjebråk. En familj borde hålla ihop, även om man har olika personligheter och åsikter. Inte undra på att det finns krig på vår jord. Synd att Malin och jag kom ihop oss om mammas val av man. Mamma är inte bara en mamma, hon har rätt till sitt liv. Hennes val av man har vi vuxna döttrar inte med att göra. Det vill säga om han int emisshandlar henne. När jag sa det till Malin blev hon sur. Oväntat glider tårar upp i ögonen.

Efter att barnen har somnat ikväll ringer jag henne. Det var ett tag sedan vi sågs. Vi har inte ens ringt varandra. Tänk om det hände oss något. Så känslig som hon är skulle hon må dåligt resten av sitt liv. Jag också.

Rastlöst vandrar hon vidare i huset.

I ett av fönstren ser hon döttrarna leka utan koftorna på. Visserligen är det höst, men solen är varm. Tankarna går till barndomens tid i vardag, som helg och semestertider.

Hon tittar upp i himlen.

"Vi var inte snälla mot er. Det var sorgligt när ni skilde er. Vi älskar både dig och mamma. Synd att jag inte kan säga de orden till dig, pappa." Det går några sekunder. "Jag älskar dig, pappa."

Blicken går till döttrarna. Hur blir det när ni blir stora? Kommer ni att hålla ihop mot Roy och mig. Trots allt är det föräldrar som bestämmer, inte barn.

Återigen ler hon. Pappa och Roy fann varandra direkt, men mamma fann fel hela tiden. Hennes döttrar skulle skaffa en bra utbildning och jobb, bara den äldsta har gjort det.

Jag har aldrig varit intresserat att bli advokat eller läkare. Det sa hon att jag var tills jag träffade Roy, då ändrade jag mig totalt.